”I would have preferred peace in death over misery in life. So when people told me I was drinking myself to death, my first thought often was 'Pour another drink'".
För att skriva en självbiografi så bör man ha levt ett spännande liv och ha något att skriva hem om så att säga, så när någon självbiografi har titeln ”I lived to tell it all” så får i alla fall jag upp ögonen. Boken är skriven av countrymusikern George Jones (tillsammans med Tom Carter) och handlar om hans hårda liv.
Jag skulle knappast klassificera mig själv som ett fan av countrymusik: What happens when you play a country song backwards?
…
"Well you get your dog back, your cow back, horse back, truck back, wife back, house back, eftersom alla countrylåtar handlar om att förlora någonting. Vad gör då George Jones, "the greatest living country singer" (enligt Wikipedia), självbiografi så läsvärd förutom den coola titeln? För att han har supit och snortat kokain så pass att Mötley Crüe framstår som Sven-Ingvars. "Man älskar att läsa biografier om folk som gör galna grejer, det är det bästa som finns... Det finns något livsbejakande med människor som vågar tappa kontrollen på något sätt" som Filip och Fredrik sa i någon intervju i Lantz i P3. I boken berättar George Jones ocensurerat om sin fattiga uppväxt och livet på turné. Själv så säger han sig ha många minnesluckor av sitt agerande men en bra research av folk som turnerat ihop med honom kompletterar bilden av en aggressiv alkis.
Han skriver att han alltid kunnat sjunga full men "No-Show Jones" var ett smeknamn som växte fram eftersom han ofta var för full för att stå upp och ställde in många framträdanden. I boken skriver han om en duett som hade ett mellanparti där han pratade men den passade aldrig live eftersom han sluddrade för mycket när han pratade.
"Once, when I had been drunk for several days, Shirley decided she would make it physically impossible for me to buy liquor. I lived about eight miles from Beaumont and the nearest liquor store. She knew I wouldn't walk that far to get booze, so she hid the keys to every car we owned and left. But she forgot about the lawn mower. I can vaguely remember my anger at not being able to find keys to anything that moved and looking longingly out a window at a light that shone over our property. There, gleaming in the glow, was that ten-horsepower rotary engine under a seat. A key glistening in the ignition.
I imagine the top speed for that old mower was five miles per hour. It might have taken an hour and a half or more for me to get to the liquor store, but get there I did."
Många historier som den ovan är roliga idag men att ha det beroendet är nog ingen höjdare just då. Eftersom "No-Show Jones" blev allt mer etablerat så bjöd en manager honom på kokain så att han kunde pigga upp sig från en konstant tvåveckorsfylla. Konsekvenserna av ytterligare ett beroende kan ni själva gissa, trots det så var han omåttligt populär tack vare att han sjöng så bra. Han var gift många gånger men fruarna stod sällan ut en längre tid, såhär säger hans mest kända fru Tammy Wynette:
"I got into the car and drove to the nearest bar 10 miles away.
When I pulled into the parking lot there sat our rider-mower right by the entrance. He'd driven that mower right down a main highway. He looked up and saw me and said, `Well, fellas, here she is now. My little wife, I told you she'd come after me."
Boken är mycket läsvärd med sin ärliga ton om personliga misstag och erfarenheter som han överlevde trots att han inte blev religiös.
"Maybe some folks drink due to body chemistry and other due to their lazy characters. Maybe some have drinking problems, while others have enough problems to drink."
Kort sagt, he lived to tell us all.
